I belive in the hearts goodness

Sitter med medlemmarna ur UF företaget och skrattar åt småting. Disskuterar vaccinet. Fortfarande emot det.  Vi kommer in på döden. Och så tänker jag. Döden måste nog vara min bästa vän. På alla sätt och vis. Från den dagen jag föddes präglades mitt liv av döden. Grannar som blivit mördade under kriget. Släktingat också. Senare Farfar. Morfar. Nära släktingar. En månad innan förra årskiftet, begick två av min morbrorsfrus släktingar självmord. I fredags gick min morbrorsfru's far bort. Vad är det som sker. Varför måste min familj hela tiden drabbas. Varför jag? My sade att " Onda saker kommer alltid i tre". Men fasiken. Det drabbar mig hela tiden, inte en gång, två eller tre gånger. Utan det sker hela tiden. Känns som ett straff från GUD. Som vill påpeka alla misstag man begår. Men jag tänker, jag kan inte skylla det på mig själv, det är väll ödet? Jag är väll inte så ond av mig? Jag har begått en eller två misstag. Men jag ångrar de inte. De  var inte så stora misstag heller. alla vi begår de. men jag vill inte ångra de. För jag vet själv, sekunden man ångrar en beslut eller något, begår man de igen, och igen och igen. Tills man slutar ångra sina misstag och lär sig av de. Jag lär mig. Jag står ut. Jag försöker intala mig själv att detta klarar jag. Mott alla odds. Jag är lycklig. Jag är glad att jag har min familj. Mina småsyskon, äldre syskon. Pappa som kollar ner stolt över oss. Mina släktingar, mors syskon. Allt är inte perfekt. Men livet är inte det heller. man får göra det bästa av allt.. Och vara tacksam över det man har.