I belive in the hearts goodness

Krig kommer få av oss att någonsin uppleva det, tack och lov. Vi försöker föreställa oss hur ordet krig utspelar sig. Men vi behöver aldrig genomlida något så fruktansvärt. Vi får höra och läsa om det i nyheterna. Vi matas av det nästan varje dag, men som tidigare nämnt behöver vi aldrig genomlida det som människorna lider som vi får höra om på nyheterna. Vi kanske får se bilder av lidande människor, med ena armen bortsprängt av en mina, eller kanske både ben och armar. Vi ser barn som förlorat sina föräldrar under krigsförloppet. Detta delar tidningsskribenten med sig av det som sker av kriget. Men tidningen delar inte med sig av sorgen, av mördandet eller hopplösheten som kriget utlöper.

Men jag ska försöka ge en inblick i hur det är att leva genom ett krig. Hur det är att uppleva ett krig. Jag är kurd ifrån norra Irak som idag är självständigt. Men hur blev det självständigt kan ni fråga er? Då kan jag berätta bakgrunden för er. Jag föddes den femte augusti 1990. Samma dag som jag såg dagens ljus släpptes en missil från den staden jag är ifrån, Hawler eller Arbil som det heter på kartorna. Det var då den kurdiska revolutionen startades. Samma dag som jag föddes, vilken otur!

Sex månader senare, februari 1991 alltså för lite över 18 år sen, var kriget och revolutionen officiellt. Så mitt första halvår på jorden så blev jag matad av oro från min familj, min mor, min far, två äldre syskon. Jag förstod ingenting, men jag såg tårar och oro i mina föräldrars ögon. Och ännu en oro kom att börda mina föräldrar, jag blev sjuk i lugninflammation. Ännu en börda för min mor, en sjuk bebis på sex månader, två små barn att ta hand om mitt under en flykt från kriget. Munnar att föda, rädsla för att inte överleva, att gråta till sömns. Det fick mina föräldrar, syskon och släktingar lida genom länge, riktigt länge. Detta var vardagsmat för min familj i nästan totalt ett år innan vi fick lugn och ro. Men det var inte över än.

Under den tiden fick jag inte träffa min morfar, som var peshmerga, en kurdisk soldat. Han kämpade i över 25 år för frihet för det kurdiska folket. Nu var han även med och kämpade. Jag fick höras om honom men aldrig träffa honom under den tiden. När jag väl fick träffa honom som 2 åring så blev han äntligen en fysisk person. Men denna lycka varade inte länge. Han flydde senare, men berättade aldrig varför. Senare hittades han död, anledningen fick vi aldrig veta. Men antagligen hade den irakiska regimen en hand i det.

Jag minns inte exakt hur han såg ut i verkligheten. Hur han var som person har jag fortfarande ingen aning om, eftersom jag får höra så mycket olika av min mor och hennes syskon. Men vad jag minns så älskade han verkligen mig och mina syskon. Han älskade hela familjen. Men det som var starkast var nog hans hopp för den kurdiska friheten. Jag minns även det min mor berättat om honom, att han förespråkade friheten och respekt mellan människor. 

Jag var 2 år, förstod fortfarande ingenting. Jag överlevde ett krig, lunginflammation och överlevde med min familj. Kriget satte sina spår. Vi var mycket fattiga. Med nöd och näppe försökte min familj överleva vardagen, min hemstad, min vackra hemstad var förstörd. Min familj var kvar men vårt hem var trasigt, vår tillvaro har splittrats upp. Allt som vi lämnat efter oss hade de försvunnit. Men mina föräldrar höll hoppet uppe för oss. Pappa slö jobbade för att vi skulle få ha mat på bordet. Mor var hemma med mig och mina syskon. Mina föräldrar höll skenet uppe för oss.

Några månader efter min tre års dag fick jag ett nytt syskon, min lilla syster. Två år senare kom min bror. Blotta fem år började jag skolan, föräldrarna höll fortfarande skenet uppe för vår skull. Jag och mina äldre syskon gick i skolan medans min mor var hemma med små syskonen. Men efter ett tag fick min mor nog. Hon tyckte att vi förtjänade mer. Min mor bestämde sig, rädd för våra liv och sin egen och sin makes.

Hon kunde inte leva med att se sina barn växa upp i en sådan tillvaro. Att ständigt leva i oro om vi skulle ha mat på bordet, att vi barn kanske inte får en tillräckligt bra utbildning var ständigt i hennes tankar och oroade henne. Mor samlade mod, för att ge oss barn en bättre framtid, en stadigare vardag. Med hjälp av sina syskon som redan flytt utomlands flydde hon ensam, lämnade oss för att snart kunna ge oss ett bättre liv. Min far blev sjuk under tiden som mor försökte ta sig till Sverige. Men efter ca ett år, då var jag ungefär sex år, flyttade vi hela familjen till trygga Sverige. Min far fick vård och blev bättre.

Jag fick lämna det tillvaro jag lärt känna. Även under all krig och misär så har jag minnen från mitt hemland. Mitt liv som jag byggt upp med min familj skulle snart ta en ny, bättre vändning. Men jag fick lämna det som ändå trots allt var min säkerhet. Mitt hem, mina vänner och släkt fick jag lämna. Allt för att min mor och far ville ge oss en bättre tillvaro. Jag tror nog att det var värst för de, att lämna allt de kände till och visste om. Det var nog värst för dem att anpassa sig det nya landet som vi kommer att kalla för vårt hem i framtiden. Landet som deras barn skulle få växa upp i. Vi lärde oss snabbt att anpassa oss till det nya, glömde snart bort hur det var där nere. Även om saknaden var jobbig och anpassningen svårt gick det lätt för oss. Snart kunde vi prata flytande svenska och gå i en helt vanlig klass som en helt vanlig svensk. Med tiden lärde sig mina föräldrar att anpassa sig mer och mer. Lärde sig svenska och började jobba.

Idag är jag 19 år gammal. För ca två år sen förlorade jag min far i cancer. Mina äldre syskon har tagit studenten, mitt äldsta syskon, min bror jobbar. Min syster pluggar till läkare. Och jag tar studenten till våren.  Mina små syskon går i högstadiet och mor jobbar deltid. Tillvaron är idag lugn Jag har blivit vuxen, och saknaden för mitt hemland är större än någonsin. Även om jag nu bott i Sverige riktigt länge, över 12 år, så har jag aldrig glömt mitt ursprung. Jag har alltid kunnat mitt modersmål och min kultur. För det är här i Sverige jag kunnat fritt uttrycka mitt ursprung och lära mig läsa och skriva på kurdiska. Utan att någon dömer mig så har jag kunnat säga med stolthet att jag är en Kurd. Men jag har en stor önskan, som även min mor, min far, farmor och syskon och släktingar delar med mig. En önskan att få leva som en kurd, i mitt hemland.